En urpremiär för ett sekel sedan

Det var på annandag påsk, den 21 april 1924, som Svenska litteraturveckan i Helsingfors inleddes med en matiné på Svenska Teatern. Först höll Olof Enckell ett föredrag om kritikens roll (där han uttryckte en åsikt om att kritikens nivå inte var särskilt hög för tillfället). Sedan lästes några dikter, och till sist uppfördes Runar Schildts enaktare Galgmannen från 1922 för första gången på svenska. 

Schildt (1888-1925) arbetare vid denna tid på kusinens förlag,
men hade själv bakgrund vid teatern. Museiverket. CC BY.

Runar Schild avled bara ett drygt år efter Galgmannens premiär. 

Bild från Suomen Kuvalehti. Nationalbiblioteket.

På scenen i april 1924 stod två skådespelare, eftersom det ursprungliga manuset har bara två roller: Överste Toll och Maria. Toll spelades av Albert Nycop. Det var lite publik i salen och mottagandet var tydligen svalt i salongen. Recensenten i Nya Argus som hade en del förbehåll mot uppsättningen, var gripen av Schildts strindbergska text: "... Schildt har sprängt sina gränser och gripit framåt; allt oväsentligt är bortbränt."

Albert Nycop (1877-1946) var verksam
både i Sverige och Finland under sin karriär.
Svenska Teaterns arkiv, detalj. SLS. CC-BY.

Överste Toll, dvs, Albert Nycop verkar ha varit mer uppskattad i Sverige där han studerat scenkonst, än i Finland. Pressen har påpekade inte sällan att han inte passade i olika roller eller spelade stelt, ihåligt eller tråkigt. Nycop var tydligen inte så bra på att ta negativ kritik heller. Den andra rollen spelades av en ung Göta Grönholm (1898-1970). Tidigare hade hon spelat Julia.

Fest på teatern. Arna och Göta delade på rollen som Julia.
Året var 1923 och byxor var inte något kvinnor klädde sig i (utom på teatern)
Veckans krönika. Nationalbiblioket.

Galgmannen blev ändå något av ett genombrott för Göta. Hon fick beröm i recensionerna för sin prestation och beskrevs som självfull och en konstnärinna av stora mått. Följande säsong fortsatte hon att spela mot Nycop i en pjäs av Jarl Hemmer,  Med ödet ombord. Igen fick Nycop sämre recensioner, medan Göta höjdes till skyarna.

Nationalbiblioteket.

Illustration ur Garm 1.2.1925.
Nationalbiblioteket.

Följande uppsättning, Bernard Shaws Jeanne d'Arc, gjorde sedan Göta Grönholm till en stjärna. Med tanke på det är det synd att det inte verkar finnas några porträtt av henne i teaterns arkiv och jag har fått jaga bilder i tidningsarkivet.

Igen fick Göta klä sig i byxor som Jeanne d'Arc.
Kanske gav det henne extra frihet att hon hade
ett personligt, snarare än bildskönt, utseende?
Nationalbiblioteket.

Ur Våra Kvinnor 1925.
Nationalbiblioteket.

Vart försvann då den skådespelande professorsdottern Göta Grönholm? Hon reste till Sverige och bildade där familj med den också finskbördige arkitekten Gunnar Hoving. Först arbetade Göta i Helsingborg och senare i Göteborg. Hon jobbade vid Svenskis under en period då man redan under Nicken Rönngrens ledning börjat införa finlandssvenskan som scenspråk, vilket innebar att hon under den första tiden i Sverige jobbade hårt med att träna bort detta "sjungande."

Bild ur reportage i Helsingfors-journalen 1931.

Där kan man hitta flera foton av Göta.

Nationalbiblioteket.

Bild ur Allas Krönika 1933.
Nationalbiblioteket.

Telis kök

Bland min morfars mors papper hittade jag ett fotografi av ett kök. På baksidan står Telis kök. Det är svägerskan Ottilia Fagerströms kök på Estnästgatan 10. När bilden är tagen vet jag inte, men huset byggdes 1910-1911 och som man kan se, är det inte gas i köket utan en vedspis.

Trähuset som revs undan det nya stenhuset.

Estnäsgatan 10 till höger, fotograferad av Signe Brander 1909. 

Detalj.Stadsmuseet. CC BY.

Estnäsgatan 10. Stadsmuseet. CC-BY

Ottilias granne, snickaren Gustav Bohm (1838-1919?),
På bilden nedan troligen fotograferad av sin dotter Olga.
Stadsmuseet. CC-BY 

För mig var bilden av köket ändå ett mysterium. Varför hade Hanna sparat denna bild?  Fotot låg i ett litet kuvert med texten "Emil i Borgå". De flesta bilderna var tagna på Rosa och Johan Askolins tuberkulossjukhus i Borgå.

Emil Ulriksson var min morfars far. Jag visste att han dött som ung, men av fotona förstod jag att han dött av tuberkulos. Och jag fick sedan veta, att när Hanna Eskman som ung kommit till staden från Esbo (där jag har en hel del rötter) för att arbeta hyrde hon in sig hos Ottilia och Gustaf Fagerström i Kronohagen. Det var nog där hon träffade sin Emil. De gifte sig 1915 och fick sju år tillsammans, innan tuberkulosen tog Emil.

Emil och Hanna Ulriksson

Gasverket intill järnvägsstationen

 

I dag fick jag lust att återvända till bilden jag utgick från förra gången. Men denna gång tänkte jag fokusera på förgrunden, mellan den nya järnvägsstationen och nuvarande Mannerheimvägen. Ungefär där Posthuset står idag, ser man en del industribyggnader som ännu ett par decennier tidigare var av stor betydelse Helsingfors. Det finns överraskande lite bilder och material av det här första gasverket i staden.

Området vid gasverket enligt karta från år 1878.

Gasverkets rök över staden. Vy över Henriksgatorna 1896 av August Juselius.
Museiverket. Detalj CC BY-licens.

Fotgängare vid gasverket 1908. Foto Roos. Stadsmuseet.

CC BY-licens.

År 1860 rådde det en liten tävlan mellan Viborg och Helsingfors om vilken stad som först skulle få gasbelysningen i gång. Båda städerna låg redan efter industristaden Tammerfors, men skam den som ger sig! I mars behandlades ärendet i magistraten och redan på hösten fylldes gasklockan på tomten i utkanten av staden. Staden, som redan bidragit med tomten, lovade betala för gatubelysningen. Gasen skulle först dras ner till den splitternya fina teaterbyggnaden och därefter österut mot stadens administrativa centrum längs Norra Esplanaden och Alexandersgatan redan samma höst.

Det första privata gasverket hade fått en koncession på 40 år. I början användes trä för gastillverkningen och man anlitade tysk ingenjörskonst. Ingenjör Bergroth, som också studerat i Hannover anställdes efter ett par år som chef för verkstaden och snart tog han över ledningen för hela gasverket. Han inhämtade kunskaper i ett par omgångar från Tyskland och han bodde vid gasverket tills han 1884  begav sig till Baku för att arbeta för Alfred Nobel. Han återvände efter ett antal år och fortsatte sin framgångsrika karriär i hemlandet.   

Edvard Bergroth (1836-1917), mångårig chef för gasverket. 1864.
Han var också aktiv brandkårist och senare en av grundarna till TF.
Museiverket. CC BY.

De första fem gaslyktorna tändes redan 14.11.1860 vid nuvarande Svenska teatern och två dagar senare tändes den stora takkronan i den nya, fina teatersalongen med gaslampor. Teatern hade visserligen inte öppnat ännu, men i byggnaden fanns ett kafé, där restauratören Holmgren drog stor nytta av den nya moderna belysningen och drog fullt hus från morgon till kväll.

Nya teatern 1860 före branden. Museiverket.
CC-BY

Nya teatern efter branden i maj 1863. Museiverket.
Gasbelysningen hade knappast något med saken att skaffa.
CC BY. 

Lyktor sattes  genast i november 1860 upp längs Norra Esplanaden och de första övriga gaskunderna var butiker och konditorier. Belysningen var den första och viktigare användningen för gasen. Belysningen var av värde inte bara på gatorna utan också inom industri och handel, då ljuset drastiskt förlängde arbetstiden i den urbana miljön och ekonomin. Gasen var dyr och prissättningen var inte enkel, och man blev tvungen att förhandla om priserna. Också ett annat konkurrerande system, utvecklat av Alexander af Forselles, och som var baserat på terpentin erbjöds staden några år senare och lär också ha tagits i bruk längre bort mot Brunnsparken.  Vid gasverket övergick man till kol  som bränsle 1882.

Rengöring av gaslykta på Sjötullsgatan 1912.
Signe Brander, stadsmuseet. CC BY.

Vid sekelskiftet övergick gasverket sedan enligt planerna i stadens ägo och snart inleddes uppförandet av det nya gasverket i Södervik. Det var också en uppvisning i modern byggnadsteknik och en stor satsning för staden.  Men den var nödvändig, eftersom gasförbrukningen ännu var stor, trots att elektriciteten också redan vunnit terräng, inte minst just inom belysning.

Signe Brander, Gasverket i Södervik 1912. Stadsmuseet.

CC BY.

Tog man också steg för att använda gas i hushållen också för annat än belysning. Att skillnaden mellan att bära ansenliga mängder ved upp våningarna och att bara öppna en gaskran för varmt vatten eller matlagning är lätt att förstå, men det var ändå första början av 1900-talet som hushållsanvändningen gick om belysningsanvändningen i förbrukningen. En viktig biprodukt av gasproduktionen var koksen, som man kunde använda i de moderna centraluppvärmningssystemen. 

På Arthur Faltins bild från 1911, troligen från hemmet i Kronohagen,
ser man att vedspisen ännu var i användning i köket.
Museiverket. CC BY

I hemmen betalades gasen med gaspolletter som man
köpte i livsmedelsbutikerna och matade in i gasmätaren.
Gaspollet från 1925. Stadsmuseet. CC BY.

Gaslyktorna tändes manuellt. Intill Gamla kyrkan 1930. Stadsmuseet.

CC BY.

Det gamla gasverkets byggnader fick ge vika i början av 1930-talet då den nya Posthuset skulle uppföras och den sista gaslyktan släktes den 7 december 1941. Men fortfarande är gasen viktig inom industrin, till exempel inom bageribranschen som jag lite råkar känna till.

Foto Roos 1935, stadsmuseet. CC BY.

Det fanns en gasklocka också i Kampen ännu på 1960-talet.
Pekka Kyytinen 1966, Museiverket. CC BY.

Arkadiabron – från karta till verklighet

 För hundra år sedan rubricerade Hufvudstadsbladet att byggandet av Arkadiabron skulle utföras under sommaren. Planeringen var aningen utmanande på grund av att gatan skar hamnbanan i en rätt liten vinkel, som man kan se på kartan nedan från 1917. Man kan läsa i artikeln att den gamla träbron skulle ersättas med en av betong. Det var en förutsättning för att man äntligen skulle kunna dra ordentliga spårvagnslinjer till den nya stadsdelen som växte upp i Tölö. Att dra en spårväg över en träbro låter ju inte klokt, och träbron var faktiskt ännu mer anspråkslös än kartan låter förstå.

När den nya järnvägsstationen stod klar 1919 klättrade en fotograf upp i tornet och tog en bild västerut. På bilden kan man se hur Arkadiagatan såg ut i verkligheten. Hamnbanan bröt brutalt av den moderna breda fina Arkadiagatan, som fått sitt namn efter den numera rivna Arkadiateatern och den kännspaka Villa Arkadia en bit längre upp längs Västra Chaussén (nuv. Mannerheimvägen).

Erico, 1919. Stadsmuseet. Detalj. CC BY 4.0.

Visst fanns det en bro, men den var endast för fotgängare och lyckligtvis hade vi en fotograf som Ivan Timiriasev i staden som passade på att fotografera bron under sommaren, antagligen strax innan den revs. Bron hade spärrstolpar som hindrade fordon att ta sig ut på den lätta bron, men det hände att någon red över.

Ivan Timiriasev, Museiverket. CC BY 4.0.

Under hösten blev sedan bron färdig, och i sinom tid anlände skenorna från England och spårvagnen kunde inleda sin trafik.

Trafiken i den växande staden ökade och området kring Arkadiabron och vid Nikolajeffs bilpalats, som redan gick under namnet Hankkijaplatsen då andelslaget köpt fastigheten 1919, var livligt och aningen besvärligt. Just här, i korsningen mellan Arkadiagatan, Salomonsgatan och Järnvägsgatorna tog också Henriksgatorna slut i sin alléform och övergick i landsväg. I området fanns såväl stora industribyggnader, landsbygdsaktiga bitar som moderna stadshus. Gatan asfalterades och snabbt fick den klotter på bron, "Alas herrasväki! Äänestäkää", men det fanns fortfarande också grustrottoar. Tölö var ändå en stadsdel för en kraftigt växande medelklass av olika slag och många rörde sig till fots och med spårvagnen in till staden. Stadens trafikregleringskommitté oroade sig för röran. I den svåra korsningen mellan Arkadiagatan och Åbovägen  sattes en trafikfyr 1926 som mest blinkade med grönt, som enligt de internationella bestämmelserna betydde "giv akt" och därmed  skulle få chaufförer att sakta farten. Med refuger i området försökte man nå större reda. Också fotgängarna var ett besvär, då de som kom från Arkadiabron sprang tvärs över korsningen in på alléns mitt, i stället för att hålla sig till den östra trottoaren. Man övervägde att också sätt upp upplysta skyltar så att folk skulle lära sig att gå rätt.

Trafikarrangemangen 1926.
Kontorsvärlden 26.1.1926. Nationalbiblioteket.

På den här bilden av från Bondetåget1930 ser man trafikfyren.
Rafael Roos, Stadsmuseet. CC BY 4.0

Arkadiabron var också ett av de ställen där man först införde "skyddsvägar", som de olyckligtvis länge kallades i Finland. Fortfarande är ju området intill Naturhistoriska museet trafikmässigt en utmaning för både fotgängare och bilister.

Hufvudstadsbladet, 20.9.1934.

Nationalbiblioteket.

Tillägg: Hufvudstadsbladet, 30.03.1924, nr 89, s. 1, Nationalbiblioteket:

Det andra hemska språket

I den finska grundskolan ska alla barn läsa minst en lång och en medellång lärokurs i språk. Den ena ska vara det andra inhemska språket (finska eller svenska) och det andra något främmande språk eller samiska. Jag tror att det idag finns en allt starkare känsla av att engelska egentligen räcker. Engelskan är fortfarande det för oss synligaste språket, till och med då EU-kommissionärer och -parlamentariker uppträder i offentligheten. Det bidrar till illusionen att man inte skulle dra nytta av att kunna tala eller åtminstone förstå andra språk, som till exempel tyska. 

De som skriver lång svenska eller finska i studenten har också långsamt men säkert blivit färre. Dess värre avspeglar ju utvecklingen de vuxnas och samhällets fokus och prioriteringar då språkkunskaperna bland barn och unga begränsas till några få språk.

Har det att göra med att det kräver tid och övning att lära sig ett språk, att allt färre skriver det andra inhemska? Jag undrar ändå lite om vi kanske resignerat som kultur och samhälle. Att man skruvat ner kraven på kunskaperna i det andra inhemska, samtidigt som vikten av matematik ökade signifikant, har kanske gjort att man läser mindre språk överlag. Värdet av att behärska olika språk och kanske framför all färdigheten att lära sig nya språk har vi inte lyckats föra fram. Argumenten om att man genom att dra ner på undervisning i svenska och finska, skulle ge "mera utrymme" för andra språk, har väl nu en gång för alla kommit på skam. 

Det känns åtminstone för mig som en stor risk, att utelämna sig åt en mindre språklig diversitet och i och med det också en smalare kunskapsbas och svagare internationella nätverk i vårt land. Jag är inte helt säkert på att den anglofona världen erbjuder alla nyttiga insikter och kontakter vi behöver i framtiden. Lyckligtvis får vi ju en kulturellt kompetent befolkning på andra sätt.

Omdömet i processen

Runt Universitetsbibliotekets kupol sitter fyra symboliska fåglar från 1881: den skarpsynte örnen, den vaksamme tuppen, vishetens uggla och skönhetens svan. Dessa symboler för akademiska dygder är planerade av arkitekt Frans Sjöström och utförda av C.H. Carlsson och restaurerades senast 2013-15.
"Helsinki National Library Dome" by flamouroux is licensed under CC BY-SA 2.0.

I veckan var det festseminarium på Helsingfors Universitetet och Nationalbiblioteket för att hedra Kristiina Hormia-Poutanen, som nu går i pension efter en lång karriär. Seminariet rymde många perspektiv på kunskap och vetenskaplig kommunikation. Det var framför allt jätteroligt att återse många kära vänner och bekanta jag mött och arbetat med under årens lopp, fast jag hann prata bara med en bråkdel av dem. Kristiina har för mig alltid framstått som en ledare som kunnat stöda expertis och sakkunskap. Hon har kunnat genomföra stora förändringar och bygga samarbeten på ett sätt som gjort att vårt Nationalbibliotek idag är starkt och modernt. Hon har också envetet arbetat för öppenhet och bildning.

Under dagen hörde vi många intressanta diskussioner och presentationer. Särskilt uppskattade jag Krister Lindéns tankar om "artificiell intelligens". Han pekade väldigt tydligt på varför AI aldrig kan ersätta människan. Kort sagt: Vi behöver alltid dem som kan ställa de relevanta frågorna. En AI kan spotta ur sig hur mycket material och idéer som helst, men vad är relevant och vad är vettigt? Det handlar om den typen av praktisk och konkret (ut)värdering, som blir allt viktigare. Omdöme. Allt fler av våra "nyckeltal", impact factors och vad de allt heter blir allt mer irrelevanta och absurda. Den dag maskinerna både skriver, läser och sammanfattar forskning är alla H-index helt värdelösa. Egentligen är den dagen redan här. Mängden artiklar som publiceras är för stor, liksom hela forskningens informationssystem är, både redan och fortfarande, i kris. Vi opererar med gamla begrepp i ett system som är oändamålsenligt och stelt. Vi måste tänka om alltsammans från grunden. Det handlar om processer som behöver omarbetas. Men som LIBERs ordförande Julien Roche sade, förändringen tar tid. Det finns många som har ekonomiska intressen i att upprätthålla den nuvarande modellen.

Begreppet bildning nämndes ett antal gånger under dagen. Det var också något jag kom att tänka på då jag lyssnade på en intervju med Yascha Mounch. Han försvarade på ett mycket uppfriskande sätt vikten av yttrandefrihet. Det är också något jag själv tänkt på, på sista tiden. Varför verkar det som om så många har svårt att uthärda människor med åsikter, som skiljer sig från ens egna? Och varifrån kommer behovet att ständigt tillrättavisa andra? Kränkthetsretoriken är ett obildat otyg enligt mig, liksom trigger-varningarna. Till bildning hör självskrivet att man respekterar andra och reflekterar över vad och hur man resonerar och framför sina tankar. Men att försöka skapa en värld där ingen någonsin blir kränkt eller upprörd är helt orealistiskt och en rätt farlig väg att gå.

Eftersom kulturen, samhället och språket ständigt förändras är alla gränser flytande och kontextberoende. Att försöka begränsa eller förbjuda diskussioner och argument, i synnerhet inom konst eller forskning, är direkt farligt. Vi måste kunna diskutera öppet för att förstå varandra. Och vi måste använda oss av vårt eget omdöme i varje läge, eftersom varje situation är unik. Man måste vara medveten, kalla det woke den som vill, men det är något var och en bör rikta inåt, mot sig själv, i första hand. Bildning är just det. Saker som skapas, sägs och görs med respekt och med goda avsikter bör också få kommenteras och diskuteras öppet och konstruktivt, utan affekt. Omdöme är ett begrepp jag önskar renässans.

Att bräcka motstånd är att bräcka människor

Allt ledarskap inom hälsovården är inte uselt, men det verkar finnas en del av den varan, vilket är särskilt beklagligt om det krävs förändring och utveckling av verksamheten. Det lär ju vara fallet eftersom vi är mitt inne i en stor omstrukturering av hälsovården. Människor som arbetar inom vården gör ett enastående viktigt och ansvarsfullt arbete, varför det är alldeles speciellt oroande att läsa om undermåliga metoder som använts i verksamhetsutvecklingen. Högt utbildade, dedikerade människor behandlas arrogant, som om de inte visste bättre eller kunde förstå om man talade med dem med riktiga argument.

Förändringsmotstånd är ett av mina hatord. Det är egentligen ofta bara en ursäkt för otillräckligt ledarskap. Att inte kunna lyssna och ta emot frågor, möta och bejaka folks oro och stödja dem genom förändringen. Att inte gå i dialog, att inte göra folk delaktiga utan bräcka dem.  Redan att säga att "vi tar frågorna senare" är att inte mötas i diskussion. Informationshunger är en naturlig reaktion och frågor är inte alltid kritik. Man behöver svar. Ett ärligt "vi vet inte ännu" är också ett alldeles dugligt svar. Det handlar om kommunikation och information. 

En ovilja att svara på frågor föder misstro liksom andra situationer av skendialog. Folk känner snabbt på sig om man tar dem på allvar eller om man försöker skaffa mandat genom att "lyssna". Sådant kan vara mycket skadligt för en förändringsprocess. 

Det är klart att det kräver tid och energi att göra förändringar. Att en del människor har svårt med osäkerhet. Att en del kanske helt enkelt inte kan eller vill vara med längre i en ny situation. Men öppenhet och ömsesidigt förtroende gör det hela mindre slitsamt. Kanske något naivt vill jag själv tro att alla gör så gott de kan, men ledningen har nog mer ansvar än andra. Också för vad utomstående konsulter gör. Det krävs både svar och ansvar. Respekt, kort sagt.

Man kommer till bästa resultat om all information, all kunskap och all erfarenhet som finns tas i bruk i en organisation. I en förändringssituation är det därför centralt att kommunicera varför en förändring är nödvändig och sedan sälja målsättningen: vart vill vi komma, vad blir bättre, hur påverkar förändringen just dig? Framför allt måste förändringen göras tillsammans.

"Egg Emoticons" by katerha is licensed under CC BY 2.0.

Man kanske behöver ha sönder organisationen och till och med ändra på organisationskulturen om man ska göra om saker. Men man behöver inte knäcka människor i en förändring. Tvärtom ska man vara rädd om dem. De är ju de som ska göra förändringen och det kan vara tungt. 

Jag tror rädda ledare projicerar sin egen människosyn på människor omkring sig. Visst kan förändring vara jobbig, ofta är den det. Men man måste ju göra den tillsammans. Det kräver tid och omsorg.

Omelett kan vi säga till kameran.