Söker

Läser vidare i den intressanta biografin över Yrjö Neuvo. Som jag skrev tidigare är det klart att en viktig förutsättning för snabb och kreativ utveckling att man inte tyglar arbetet med för mycket extern styrning eller gammal organisationskultur. Om det funkar för hemvård, måste det gälla också för forskning. Möjligheter att organisera det egna arbetet ökar motivationen och förbättrar arbetsresultatet i vilket arbete som helst. Men Katainens regering vill allt mer blanda sig i forskningen, trots protester, nu senast från läkarhåll. Det är skamligt. Hur man resonerar är för mig rätt obegripligt. Långsiktigt, internationellt, tvärvetenskapligt och genuint nyskapande arbete på relevanta områden och på hög nivå tappar finansiering (ISI). Följderna är förödande för finsk vetenskap. Hur många gånger har jag inte på senare tid hört framstående universitetsfolk säga att inte tänker blanda sig i några forskningsprojekt mer, inte resa på konferenser mer, och detta endast på grund av byråkratin. När ska man ge upp detta kontraproduktiva "styrande" ...?

Neuvo säger på ett ställe i boken att kedjan mellan teori och praktik är relevant för honom (s. 122). Jag säger praktik, inte empiri (sovellus). Jag försöker fundera på vart den humanistiska forskningen kan ta vägen, när den flyr de traditionella forskningsinstituten. Det kreativa humanistiska tänkandet och skapandet, var kan det klara sig? Vilket är historikerns praktiska arbete i dagens samhälle? Hur mycket handlar det om det förflutna, att skriva historia för dem som kanske bryr sig läsa om sådant? Och hur mycket handlar det om vår egen tid, det vi har för händer i dag? Hur mycket borde vi som historiker fokusera på nutiden och dagens värld då vi praktiserar vårt yrke? Borde vi tala mer om dagens utmaningar och problem, och snarast använda vårt kunnande om det förflutna som en resurs? På något plan handlar detta också om förmåga till öppenhet och kommunikation med omvärlden. Samma utmaning som arkiv och museer ställs inför. Det räcker inte att öppna upp. Det krävs genuin dialog.

I vetenskapsbarometern för några år sedan ansåg en klar majoritet av finländarna att forskning är viktigt och att det lönar sig att satsa också på sådan forskning som inte direkt generar någon synlig nytta. Majoriteten av Finlands folk är klokare är regeringen, verkar det som. Men jag funderar också på Neuvo och på hur man kan driva på utveckling och förändring oberoende av töntiga strukturer. Utan hans envishet hade vi knappast haft vårt nokiaunder. Idiotiskt att man måste sätta tid och energi på sådant, men jag tycker om att försöka se problem som utmaningar och motgångar som möjligheter till något nytt.

Vad jag sörjer är att de finska universiteten sannolikt kommer att gå som stora förlorare ur detta, om inte radikala politiska åtgärder vidtas för att på riktigt göra dem mer autonoma, främja mindre enheter, avveckla projektkulturen och befria resurser från rapportering och styrning. Och ge både studerande och forskare mer tid och frihet att tänka istället för att planera och rapportera under ständig tidspress.

Tyskt militärfoto från första världskriget. Upplagt på Flickr av Jens-Olaf Walter.